Upp

För några veckor sedan ville Kalle visa mig Upp. Jag är inte den lättaste att visa filmer för, men han tjatade tills jag gick med på det. 5 minuter in i filmen gråter jag. Och sedan gråter jag mig genom hela filmen, både för att den var så otroligt sorglig men också för att den var så fin. Den handlade om livet, att det inte alltid blev som man ville eller tänkte men att det kunde bli bra ändå. Om livslång kärlek och vänskap. Det är en av mina favoritfilmer, jag har kanske 10. Bara att han tog med sig huset med ballonger är helt otroligt, jag läste någonstans att de frågade en arkitekt hur många som skulle behövas för att lyfta ett hus. 20 000 stycken. Bara det liksom.

Sedan är det så otroligt kul att se animeringarna, tänka ut hur de gjort den och alla detaljer de gjort, för det är ju inte bara en otrolig berättelse. Renderingarna måste tagit lång tid!

Åh!


Tack pixar för att jag får låna bilderna!