Det här skrev jag för ungefär 6 månader sedan här i bloggen. Nu vill jag visa det igen för det är så fint.
Kalle ville visa mig en film han tyckte om. Jag är inte den lättaste att visa filmer för, men han tjatade tills jag gick med på det. 5 minuter in i filmen gråter jag. Och sedan gråter jag mig genom hela filmen, både för att den var så otroligt sorglig men också för att den var så fin. Den handlade om livet, att det inte alltid blev som man ville eller tänkte men att det kunde bli bra ändå. Om livslång kärlek och vänskap. Det är en av mina favoritfilmer, jag har kanske 10. Bara att han tog med sig huset med ballonger är helt otroligt, jag läste någonstans att de frågade en arkitekt hur många som skulle behövas för att lyfta ett hus. 20 000 stycken. Bara det liksom.
Sedan är det så otroligt kul att se animeringarna, tänka ut hur de gjort den och alla detaljer de gjort, för det är ju inte bara en otrolig berättelse. Renderingarna måste tagit lång tid!
Åh!
Tack pixar för att jag får låna bilderna!
ja, den tyckte jag mycket om jag också!
SvaraRaderaJag har faktiskt inte sett den, men jag ska nog ta och göra det :)
SvaraRaderajag håller med dig! det är en toppenfilm!
SvaraRaderaDen är fin, speciellt första biten om hur han träffar Ellie:D det var nästan så att det kom en liten tår*
SvaraRaderaEmmie: Ja den är ju så fin!
SvaraRaderaAngeliqa: Ja gör det den är så himla bra!
Glamour: Ja verkligen!
Jenny: Ja det är den finaste, och när han hittar fotoalbumet, då gråter jag som bara den!
Den där filmen är verkligen helt underbar. Och sorglig.
SvaraRadera