Kalle min Kalle

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Det bästa jag vet är när andra berättar hur de träffade sin kille. Här är min:

Jag såg dig för första gången i korridoren första dagen i skolan. Jag hade missat alla introduktionsdagar eftersom jag var i Grekland, så jag visste inte vem som gick i min klass. Det kom ett gäng och där gick du, jag såg att du hade Armani-glasögon och tänkte att det där måste vara tvåor. Sedan upptäckte jag någon gång i september att det var dig jag var kär i.

Sedan hände det inte så mycket mer förrän i oktober. Det var den 13 september 2005, och jag hade gillat dig ett tag. Jag vet inte om du visste det. Det skulle vara inspark och jag skulle dit, mest för att du skulle det. På skivan var det inte som jag trodde att det skulle vara, det var bara några ettor där, men det var en ganska fin lokal. Det slutade med att vi mest satt och pratade hela kvällen, med fnittrande kompisar runt hörnet. Jag tror att detta var det som utlöste det hela, att vi började ses efter skolan och vara hemma hos varandra. Sedan den 14 oktober kändes det som om vi var ihop. Fast det skulle dröja ytterligare en månad innan vi sa det högt, att det var vi.

Och idag har vi varit ihop i 4 ½ år. Om man räknar som vi gör, den 14 oktober 2005. I februari hade vi varit sambos i ett år och i augusti flyttar vi till Stockholm. Så var du än är där borta i Norge ska du veta att jag tänker på dig och att jag saknar dig denna fina 14-dag!

♥