Ensamhet

Innan jag flyttade till småland var jag otroligt dålig på att vara ensam. Men sen flyttade jag hit en sensommar för snart 2 år sedan och var illa tvungen. I början var det bara så otroligt roligt att ha en egen lägenhet. Att få pyssla och dona och laga middagar. Jag åt middag själv, utan att sitta framför TV:n. Folk undrade om jag inte blev ensam. Men det tyckte jag inte, jag hade ju mig! Jag hittade på allt möjligt på egen hand, tog bara cykeln och for iväg. Jag trivdes.

Framåt julen började längta efter att bo med Kalle. Han hälsade på några helger, jag åkte mest till honom. Jag började känna mig ensam, åt middag framför TV:n, längtade. Föreställde mig hur vår vardag skulle se ut. Jag hade tröttnat på att vara själv.

Vi flyttade ihop på vintern och innan han flyttade in gjorde jag det ultimata ensamhetstesten, jag gick på bio själv. Inte bara för att mina kompisar inte ville se den filmen, men för att se om det gick.

Och det är klart att det gjorde. Det var inte det minsta sorgligt, det var trevligt. Nu vet jag hur jag ska umgås med mig själv och framför allt klara mig själv, för det hade jag också fått för mig att jag inte gjorde. Därför ångrar jag aldrig att jag flyttade till småland helt själv.