Det finaste jag vet

Jag kan ofta tänka tillbaka på bröllopet. Hur förberedelserna och själva dagen inte bara var då det utspelade sig. De efterföljande åren kommer också att vara viktiga. Då våra barn och barnbarn kommer fråga var och hur vi gifte oss. Vad vi hade på oss. Vad vi åt. Vi kommer att titta på bilderna från dagen och peka och berätta. Titta här är vi på vår dag. Jag älskade den där klänningen. Titta mina tärnor, va fina de var. Titta vad glad jag var. Vi kommer att berätta vad vi fick i bröllopspresent. Titta den här fick vi, visst är den fin, den får alltid stå framme. Sedan kommer vi kanske hitta någon bild från samma år vi gifte oss, bilder som jag kanske lägger upp imorgon eller om två veckor. Titta där det var samma år vi gifte oss. Undrar var den klänningen tog vägen. Så kommer det att vara, och vi kommer kanske att pryda en plats med vår bröllopsbild i olika hem. Framtida generationer kommer att titta på bilderna och fråga vilka är det? Och då kommer man att säga det är Amanda och Kalle. De gifte sig för länge sedan.



Idag är det ett halvår sedan jag och Kalle gifte oss! Tiden går fort, det känns som igår när vi förlovade oss och började fundera på bröllopet.




a Bientôt!